Dumle var son till Djummie, han fick sitt namn för att färgen var densamma som på dumlekolan. Han blev inte så gammal troligen var det något fel redan från början. Han blev vän med alla, älskade människor och våra djur. Ni kan ju själv se i bildarkivet, där finns en bild när Eska äter och Dumle ligger under marskålen. Han var riktigt tillgiven och accepterade allt man gjorde med honom. Han blev en dag riktigt sjuk låg under soffan och skrek, då trodde jag att det var tassen som fastnat och hjälpte honom, men han låg kvar, som vanligt när något händer så är man stressad och jag skulle iväg på något möte i Borgholm. Göte var inte hemma men borde vara på väg så jag körde iväg men efter en stund kom samvetet ikapp, så jag ringde Göte på mobilen och undrade var han var, han var nästan hemma och jag förklarade vad som hänt och bad honom kolla. När jag kom hem sa Göte att han inte trodde att Dumle skulle överleva natten, Dumle låg då nerbäddad i handukar men var ändå kall så jag lyfte upp honom i min säng, han fick då värme från handdukar, täcke och mig, då började han spinna gissa om tårarna kom. Hela den natten sov jag nog inte mer än max 45 min och när morgonen nalkades klockan var inte mer är kvart över fyra då drog han sitt sista andetag, han slickade min hand bara sekunderna innan. En av våra katter hade gått ur tiden och vi saknar hans lilla jamande.
