Alinkas sida
Den 28 maj 1993 fick våran Unna en kull på 7 levande valpar. Detta blev Bödavindens första kull. En av tikvalparna döptes till Alinka och såldes till en tjej som hette Angelika hon bodde på en liten gård. Där fanns ett par hundkompisar, hästar, får och andra sorters djur. Ibland fick hon följa med sin husse, när han var ute med traktorn. Angelika kallade tiken för Inka och hon var överlycklig, för att hon fått en sådan trevlig hund. Allt var frid och fröjd, men när Angelika hade fött sitt andra barn började problemen. Inka var hur snäll som helst, men både barnet och Angelika hade blivit gravt allergiska efter graviditeten. Angelika höll ut i det längsta men ingenting hjälpte. Hon kunde inte längre ha kvar sina hundar och hästar. Varje kväll grät hon tills hon somnade. Hon hade fått sin drömhund (Inka) men det fanns tydligen ingen annan utväg än att lämna tilbaka henne. En dag påsken 1994 möttes Angelika och jag i Fårbo norr om Oskarshamn. Vi skulle försöka placera Inka i ett bra hem. Hon verkade mycket trevlig men var något lurvig eller rikt pälsad.
Vi ringde runt hela södra Sverige och frågade hundfolk vi kände, om det fanns någon som skulle vilja köpa en lovande ungtik. Det visade sig vara svårt att placera henne, men så hade vi goda vänner Helena och Gunnar i Böda som hade tänkt skaffa en brukshund. De hade förut en stor blandras och funderade på rottweiler, men när de träffade Inka bestämde de sig för att ta hand om henne.
Eftersom våra valpar snart var ett år hade vi planerat att ha en unghundsträff och göra en liten mentaltest på dem. Helgen den 27-28 maj 1994 samlades vi hemma i Grankulla. Av de 7 unghundarna kom 5 till träffen. Unghundarna var trevliga och de klarade testen ganska bra, men det var två av dem som var klart bättre än de övriga. Det var Arras (blivande polishund) och så Inka. När jag såg hur Inka reagerade, förstod jag att jag hade gjort ett misstag som lovat bort henne till våra vänner i Böda. Här fanns den tik jag ville ha. Jag hade inte förstått hur bra hon var, utan varit för snabb med att placera om henne. Också testledaren ville köpa henne.
Tiden gick och Helena och Gunnar flyttade till Kalmar med sina hundar. Helena hade börjat på högskolan och Gunnar skulle utbilda sig till polis. Eftersom Gunnar hade en sommarstuga i Böda träffade vi dem ganska ofta. Inka anpassade sig bra var de än befann sig, men Helena hade ändå sina duster med henne. Inka hade en stark vilja och en stor jaktlust. Den 27:e augusti 1994 genomgick hon mentalbeskrivning i Kalmar med bra resultat. Nästan samtidigt hade Arras gjort mentalbeskrivning i Växjö men nästan identiskt lika resultat. Under hösten hade Helena och Gunnar fått problem, de måste lösa på något sätt. Helena skulle ut på olika arbetsplatser och praktisera, hon tänkte utbilda sig till agronom. Gunnar hade kommit in på polishögskolan i Stockholm.
Blandrashunden kunde Gunnars mamma ta hand om, men vad skulle de göra av Inka? Skulle de lämna tillbaka henne till oss, eller fanns det någon annan lösning? Nyårsdagen kom Gunnar hem till oss och frågade om vi kunde ta tillbaka Inka. Jag har nog aldrig blivit så glad i hela mitt liv. Det var ju den tiken jag hade drömt om. På något underligt sätt hade ödet bestämt, att Inka skulle stanna hos oss. Den 29 januari skrev vi köpeavtalet om Inka. Under åren som gått, har jag många gånger sagt, att en sådan hund får man bara en gång under sitt liv - om man har tur! Ändå blev vår tävlingskarriär inte vad den skulle kunnat bli. Få träningskompisar, dålig ekonomi, långa resor m.m gjorde att tävlingarna inte blev så många. Inka skulle kunnat prestera mycket mera. Ändå tävlade vi i EKL spår och hon blev tjänstehund i försvaret. Hennes stora viltintresse ställde dock ibland till problem vid spårningen, vilket gjorde att vi missade många cert. Hennes kontakt med husse och hennes följsamhet var enormt bra.
Den 2 februari 1997 blev inka korad i Kungälv med höga poäng. Inka var en frisk och urstark tik. Hon hade mycket stor kamplust, särskilt när hon drog pulka, eller när jag tolkade efter henne på skidor. Det finns många härliga minnen från de turerna. Hon var också en underbar vardagshund. Hon älskade sin husse till 100% och kärleken var ömsesidig. Inka fick två kullar. I den första tio valpar och i den andra sex. två av dem Esto och Eska har vi behållit. Tyvärr har båda C på höfterna. De är bra och trevliga hundar men några avelshundar blir de tyvärr inte. Däremot har vi en ung tik (Quandi) efter Arras som vi hoppas mycket på.
Inka blev nästan 11 år. Hon var frisk in i det sista. Hon hade inte ont någonstans och hängde ledigt med unghundarna i deras vilda framfart. Strax innan påsken 2004 blev hon hastigt sjuk och dog på Läckeby djursjukhus. Cansern hade angripit mjälten som till slut brast så att blodet rann ut i buken. Vi saknar vår Inka alldeles fruktansvärt. Vi hade nog telepatisk kontakt med varandra. Den natten hon dog, vaknade jag och visste att det var slut. Hon sände en sista hälsning till sin husse. Nu har vi Quandi (Inkas brorsdotter) som förhoppningsvis får ett bra och innehållsrikt liv tillsammans med Husse och Matte
